Det är med glädje som jag redan första kvällen kan publicera den första inskickade texten till bloggen! Det tar jag som ett gott tecken. Texten är skriven av Linnéa som driver bloggen Från ett annat perspektiv.
***
Hur ska jag nånsin kunna förklara för dig så att du förstår? Det här med att inte få vara en människa. Avhumanisering, vad det gör med en. Jag vet inte. Kanske går det inte.
Efter ganska många år av psykiatrisk vård skaffade de en kaffeautomat till väntrummet på den öppenvårdsmottagning jag tillhörde. Det påverkade mig så mycket. Att de trodde att vi var människor. Att vi kunde behöva en kopp kaffe när vi väntade på en försenad läkare eller frös efter promenaden dit. Att ingen trodde att vi skulle hälla varmt kaffe på varandra om vi blev lämnade ensamma med möjligheten. Vi gavs ett förtroende, vi förväntades vara mänskliga.
Jag fick ett människovärde i en organisation som i så stor utsträckning behandlat mig som ett objekt, som ett problem att lösa (eller som ett hopplöst olösligt problem). Av en psykiatri som sett på mig som lite mindre människa än en riktig människa. Det spelade så stor roll. Och så svårt var det inte, en kopp kaffe är inte en stor sak. Speciellt inte automatkaffe. Men det var en tillräckligt stor sak.
Något nytt började där. Något som handlade om att tro på att jag kan vara en människa i andras ögon, även när jag är längst inne i mitt kaos och mörker. Även när jag inte klarar någonting. Jag finns också då. Jag är en människa också då. Och någon fanns som ville bekräfta det, med en kopp kaffe.
/ Linnéa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar