***
Jag tänker på alla dom där eftermiddagarna i köket. Bakandes. Personalen som
uppmärksammade att jag alltid mådde sämre när eftermiddagen började gå mot kväll och hjälpte
mig med sysselsättning för att distrahera och undvika att ångesten gick för långt. Jag tänker på alla
promenader. På utflykten vi gjorde till hundmässan, det där biobesöket och den där fikakvällen. Det
betydde så mycket att få komma ut från avdelningen lite. Och att få stöd av personalen under den
tiden. Jag fick aldrig gå ut själv under dom där månaderna jag var inlagd och hade inte den kontakten
med min familj att vi gjorde något tillsammans. Att personalen tog sig tid var enda möjligheten för
mig att få gå ut och uppleva något annat än avdelningen för en stund.
/ anonym
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar