***
Jag arbetar sedan ett antal år inom barn- och ungdomspsykiatrin. Att få arbeta med barn, ungdomar och deras familjer är något jag velat göra sedan min grundutbildning. Det finns inget hellre jag vill i mitt yrke än att vara till så god hjälp så möjligt. Jag välkomnar evidensbegreppet och önskar att det fanns mer bra forskning på effektiva metoder för att kunna hjälpa patienter och deras familjer på bästa sätt.
Börjar ni också ana att jag ska komma till ett MEN här någonstans? Helt rätt.
Vad är god psykiatri? Jag menar att det är när jag som professionell får möjlighet att tillsammams med patienten bestämma på vilket sätt vi ska arbeta tillsammans. Och inte minst handlar god psykiatri för mig om relationen mellan mig som behandlare och patienten/familjen. Jag brukar säga till patienten att byta ut mig om det inte känns bra, här finns alltid någon annan att träffa istället om personkemin inte känns bra. För vad kan jag göra om det inte finns ett förtroende att stå på? Och förtroende är ingenting som bör ges alltför snabbt eller lättvindigt.
Jag försöker möta mina patienter där de är, som det så vackert heter. Jag och mina kollegor (som alla arbetar inom öppenvården och har adekvat högskoleutbildning) har haft samtal i alla möjliga konstellationer, syskon, kompisar, pojk- och flickvänner, skolor, kontaktpersoner. You name it, jag tror vi haft de flesta närståendekategorier här. Vi spelar innebandy och kubb, fikar på stan, promenerar, bakar gemensamt, tar hjälp av husdjur, åker ut till skogen, sms:ar mellan sessionerna, gör hembesök, osv... Vi gör kort sagt mycket mer än vad som anges i våra arbetsbeskrivningar för att nå fram till de familjer som söker hit. Min poäng här är inte att vi är fina, altruistiska människor. Min poäng är att det krävs kreativitet och medmänsklighet utöver välformulerade manualer för att vara till hjälp. Jag och mina kollegor har valt att arbeta här för att vi vill. Det är inte för lönens skull, jag lovar. Det finns en politisk önskan om ökad kontroll över vårt arbete, och det tycker jag i grunden är sunt. Men låt aldrig kontrollen, administrationen och standardisering bli på bekostnad av möjligheten att individanpassa vården. Lika vård på lika villkor låter fantastiskt och vem kan säga emot det? Poängen är bara att människors behov inte alltid är helt lika...
/ buptanten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar