Den fantastiska psykiatrin

Dagens text är skriven av Emelie och handlar om psykiatrin när den är som bäst.

***

Jag är 17 år gammal och har sedan några veckor tillbaka haft kontakt med BUP och får tillsvidare stöd av överläkaren. Hon ställer upp på mig och mina känslor. Vi träffas en gång i veckan trots hennes väldigt pressade schema, hon håller mig under armarna. I alla fall bildligt. Hon håller om mig när hela kroppen skakar av ångest och gråt. Hon tillåter allt att finnas, hon tillåter hela mig att finnas. En vårdag orkar jag inte mer. Jag berättar det för henne när vi ses tidigt på förmiddagen. ”Jag orkar inte mer, jag vill inte gå hem igen. Jag vill inte leva mer.” Hon såg på mig, hon insåg allvaret i det jag sagt, att det inte bara var något jag sa. Vår timme tog slut. Hon kunde sagt; gå hem! men hon sa; stanna kvar, jag kommer tillbaka. Så jag satt där och stirrade rakt ut i luften, som om svaret skulle finnas där. Timme efter timme. Då och då kom någon in och talade några ord med mig. Till lunch kom doktorn tillbaka, med mat, smörgåsar från hemköp tvärs över gatan. På slutenvården var det fullbelagt, men hon gav inte upp, sökte vidare efter lösningar. Jag satt kvar i fåtöljen. Hon satte mig i sin bil och körde mig till vuxenpsykiatriska öppenmottagningen, för att se om det går att göra något. De andra instanserna agerande har jag mycket att säga om. Men läkaren var min livräddare, flera gånger. Många år senare när jag läste mina akter hos socialtjänsten från den perioden i livet fick jag veta hur hon hade kämpat för mig. Hon hade stridit för mig, för min hälsa, för min rätt till vård och hjälp. Hon räddade mig ett par gånger när jag nästan klappade igenom. I våras, 7 år efter att vi träffats första gången träffades vi igen. Jag kom för att läsa mina journaler. Det blev ett otroligt varmt möte, ett gott återseende. Jag grät, vi skrattade och pratade om det som var då och vad mitt liv har blivit. Hur gott det hade blivit och allt arbete som hade krävts. För 7,5 år sedan byggdes den grunden från vilken jag återigen kunde lära mig lita på människor. Det är stort, det är den fantastiska psykiatrin.

/ Emelie