Dagens text kommer från en anonym skribent, som driver bloggen Dinskugga.
Jag har haft kontakt med psykiatrin i i 15-16 år (är 29 nu) och mött både bra och mindre bra psykiatri. Jag har diagnosen schizofreni och medicinerar mot det. Samtidigt går jag en universitetsutbildning vilket jag klarar av bra. Jag har tidigare varit ganska kritisk mot psykiatrin och kritiserat vården. Men de senaste tre åren har jag fått utomordentligt bra vård. Jag har en underbar behandlare och superbra läkare. De litar på mig och min kunskap om min sjukdom och symtom. Jag har gått från att vara inlagd 50% av livet med lpt och alla möjliga tvångsåtgärder till att nu inte varit inlagd på över ett år. Jag kan inte säga att jag mår bra. Jag hatar min sjukdom och den problematik den för med sig. Jag får sånt stöd från psykiatrin i och med att de ser hur jag kämpar och att de vet att jag mår dåligt och kämpar. Jag har en lite hejarklack av psykiatrimänniskor som tror på mig. Det är guld. Och de är flexibla. Just nu gör jag praktik och har svårt att ta mig till mottagningen. Detta har fört med sig att min behandlare kommer hem till mig 1-2 ggr/vecka runt 17:00 på kvällen. Det tror jag inte många hade gjort.
/ Anonym
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar