Dagens text kommer från M som berättar om sin terapeut i Barn- och ungdomspsykiatrin.
När jag kom till barn- och ungdomspsykiatrin i min hemstad i 14-
årsåldern var allt bara mörker och ensamhet. Under mina fyra år som
patient på BUP fortsatte mitt liv att innehålla mycket trasigheter, men
hade jag inte fått hjälp av den psykolog jag mötte där vet jag inte vad
det hade blivit av mig. Hennes KBT-inriktning till trots gav hon mig
alltså terapi i sammanlagt fyra år, fast KBT vanligen bara ordineras en
kortare period. Hon var verkligen tröstlös när det gällde att hitta nya
angreppssätt och nya metoder för att hjälpa mig.
Det var inte bara hon som person som var bra, organisationen tillät
också flexibilitet. Hon lämnade stan ett tag och när hon kom tillbaka
ingick hon i ett annat team. De såg dock till att arrangera det så att
vi kunde återuppta vår relation, vilket betydde enormt mycket för mig.
När jag flyttade till en annan stad under sista året på gymnasiet såg
hon till att vi kunde fortsätta terapin över telefon. Jag fick gå kvar
ett halvår efter min 18-årsdag och slussades ut stegvis. Innan jag
slutade formulerade vi tillsammans ett "rekommendationsbrev" som hon
skickade till psykiatrin i min nya stad, men dit kom jag faktiskt
aldrig att behöva vända mig. Såhär nästan tio år senare tar jag
fortfarande ibland i ledsna stunder fram anteckningar från samtal jag
hade med min psykolog och blir fortfarande hjälpt och tröstad av hennes
klokheter.
Av min BUP-mottagning bemöttes jag med en vänlighet, flexibilitet och
tilltro till mig som var livsavgörande. Jag hoppas att de
erfarenheterna får delas av fler!
/ M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar